Idag är det den 15 december, och bakom lucka 15 hittar vi Åsa Jonsson som tar oss med på sin berättelse om att vara “hemmakämpare” och hur vägen tillbaka till skolan såg ut…
Jag heter Åsa Jonsson och driver kontot @helt.orimligt på sociala medier. Jag började med sociala medier bara på kul men nu 3 år senare sitter jag med stora konton som når miljontals varje månad. De stora stjärnorna på mina konton är mina hundar Herman och Nemo. Herman är en 7-årig labrador och Nemo är en 3-årig flatcoated retriever. Jag bor idag i Luleå men är uppväxt i Arjeplog. Jag har stuga där och försöker spendera så mycket tid jag kan där.
Att vara hemmasittare innebär att du av någon anledning inte klarar av att gå till skolan. Orsakerna kan vara olika och ibland förstår man aldrig varför. Jag blev hemmasittare när jag började 7:an och blev hemma ett helt läsår. Nu har jag lärt mig att man ofta använder ordet hemmakämpare vilket är ett bättre uttryck. För det är en kamp att vara hemma och känna att man inte klarar av det som omgivningen och samhället kräver. Att gå till skolan.
Min skolgång var bra men jag hade perioder när det var svårt att vara hemifrån och sov till exempel inte över hos nån kompis så ofta. I 6:an hade jag en period då jag var hemma i ca tre veckor för att jag inte tog mig iväg.
Eftersom jag var hemma flera veckor i 6:an insåg man att något behövde göras och tänkte att ett besök hos kuratorn är rätt väg att gå. Det kan det vara men just den här kuratorn sa att jag var tvungen gå till skolan och om jag inte gjorde det så skulle någon komma och släpa mig till skolan och det spelade ingen roll om jag gömde mig för att dom skulle hitta mig. Det var vad som blev sagt på det mötet och jag gick till skolan dagen efter. Ångesten över att bli släpad dit var större än rädslan över att gå till skolan från första början.
Det gick ett tag men efter skolavslutningen i 6:an spenderade jag ett sommarlov till mestadels hemma och när det blev dags att börja skolan igen gick det inte alls. Ångesten var värre än någonsin och det fanns ingenting som kunde få mig att gå den här gången.
Eftersom vi fick så dålig hjälp av kuratorn så vände sig min mamma till Barn och ungdomsmottagningen och vi fick komma och träffa en fantastisk kvinna som vid första mötet sa att “nu ska Åsa vila och sluta försöka gå till skolan”. Det var en underbar känsla och jag kände sådant lugn i det. Jag kände då ingen stress kring att jag missade något utan det var bara så skönt att få slappna av.
Jag minns bara en del från den här tiden men jag kommer ihåg hur skönt det var när min mamma blev sjukskriven och blev hemma med mig. En av anledningarna till att jag inte ville vara hemifrån var att jag var så rädd att mina föräldrar skulle dö eller att huset skulle brinna ner. Men eftersom jag och mamma var hemma kunde jag hålla koll på henne och huset. Pappa jobbade som vanligt men jag var orolig för honom varje dag.
Jag hade möten med psykologen på BUP och tillslut fick jag hemundervisning för att säkerställa att jag inte skulle halka efter. Det var också en nyckel för framtiden för jag tror inte att jag hade klarat att behöva gå om ett år. Jag hade fint stöd hemifrån och kände alltid att jag var bra och tillräcklig som jag var fast jag inte klarade gå till skolan just då. Min bästis som jag hade då var också helt fantastisk. Jag visste hela tiden att hon skulle finnas vid min sida den dag jag kommer tillbaka till skolan.
Eftersom jag fick hemundervisning så behövde jag aldrig känna stress kring detta. Minns att min klassföreståndare var orolig för att jag inte kunde gå på någon idrottslektion men min mamma såg till att vi gick på promenader och var ute så jag inte skulle tappa konditionen helt. På så sätt kunde jag även få klara den kursen.
Mot slutet av läsåret började jag känna mig starkare och ville så gärna komma tillbaka. Jag började öva att gå till skolan såsom jag gjort i början. Jag kom lite längre eftersom och plötsligt var jag på skolan en dag. En av de saker som var jobbigast var redovisningar för klassen och man bestämde att dessa skulle tas bort och det beslutet hade jag med mig långt upp i gymnasiet. Det var också en nyckel för att jag skulle klara av att komma tillbaka.
Hur kändes det att gå från att vara hemma till att vara i skolan igen, kunde det kännas jobbigt att vara tillbaka i det sociala sammanhanget efter att ha varit borta?
Jag tycker att det gick bra för att jag hade min bästis vid min sida. Det var tryggt och oerhört värdefullt för mig.
Hur trivdes du i skolan framöver, kändes skolgången annorlunda efter tiden du var hemma jämfört med tiden innan?
Det var egentligen ingen skillnad. Jag hade aldrig varit någon av de ”populära” och ramlade bara in i samma roll som jag hade innan. Den blyga, tysta som typ bara umgicks med 1 person.
Hur ser du tillbaka på tiden som “hemmakämpare” idag?
Att det var en lärdom. Att det gav mig förståelse och kunskap kring att man aldrig kan se på någon vad dom kämpar med inombords. Idag är jag tacksam för den tiden för jag hade förmodligen inte stått såhär stadigt på jorden annars. Det lärde mig mycket.
Vad tror du var den största faktorn till att du tog dig igenom den perioden och “lyckades” komma tillbaka?
Att jag fick hemundervisning, att jag fick vila från försöken att gå till skolan, att min mamma var hemma med mig och att jag inte behövde göra några redovisningar inför klassen när jag kom tillbaka. Det var viktigt att man behöll det sistnämnda under lång tid när jag var tillbaka för det var upphov till så mycket ångest.
Om du idag hade kunnat säga något till den Åsa befann sig i den tuffaste tiden som “hemmakämpare”, vad hade du sagt då?
Du klarar detta! Fortsätt känn att du är bra precis som du är och våga tro på framtiden.
Vad är ett råd du skulle vilja ge anhöriga till en “hemmakämpare”?
Du har ett enda mål och det är att få den här personen känna att den är bra som den är. Du ska skapa trygghet och vara en trygg famn att landa i.
Vad skulle du vela skicka med andra som just nu är “hemmakämpare”?
Det här är en tuff period i livet, kanske ditt livs tuffaste, men här och nu definierar inte din framtid. Känn dig stark och bra när du gör framsteg. Framsteg är framsteg oavsett hur små dom är och det kan även innebära att man behöver gå bakåt ibland.
Tusen tack fantastiska Åsa för din fina medverkan i vår julkalender! Ni hittar Åsa i sociala medier länkat nedan: